Rottneros Park, som den ser ut idag, byggdes under en intensiv utvecklingsperiod i mitten av 1900-talet. Först anlades de centrala delarna runt och söder om herrgården, i en formell parkstil med barockliknande drag. Därefter anlades några av de mer naturromantiska områdena i parkens utkanter enligt den engelska landskapsparkens stilideal. De övriga centrala delarna ficken något formellare stil, men inte så utpräglat vare sig vad gäller linjer eller symmetri som de barockinspirerade södra delarna.

Parken byggdes inte efter någon generalplan, i stället utvecklades den allt eftersom nya idéer, skulpturer och skulptörer dök upp på arenan. Men det fanns en viktig grundstruktur som allt byggdes kring: två nord-sydliga axlar. De nord-sydliga axlarna korsas av en öst-västlig axel som skär genom herrgårdsbyggnaden. Axelverkan är en viktig komponent i den klassicistiska parkstilen, och det var i den andan parken fick sin grundstruktur, för att stilmässigt överensstämma med den nya herrgårdsbyggnad som stod färdig 1932.

Svante Påhlson var också noga med att bjuda in det omgivande naturlandskapet i parkupplevelsen, för att skapa en samverkan mellan arkitektur, park, skulptur och natur. Vyer och siktlinjer utöver sjön Fryken och de mörka skogssluttningarna skulle vara en del av helhetsupplevelsen. Parkrummen, å andra sidan, skulle vara omgärdade med strikta häckar och fyllda av rik vegetation. Den här kontrasten mellan formell stilpark med räta linjer kontra öppna vyer över böljande landskap ger en spännande parkbild.

Blomsterträdgården

Blomstergården har ett friare formspråk än de flesta andra rum i parkens centrala delar. Trädgårdsarkitekt Edvard Jacobson skriver inför anläggandet år 1952 att ingången bör få en böljande form och fortsättningsvis: ”härifrån dras vägen i en svepande båglinje i form av en blomstergata”. Känslan skulle vara att vada i blommor.

Och visst förmedlas den känslan än idag, på båda sidor om den vindlande kalkstensgången står perenner i rik variation. Här finns flera hundra arter varav många ur den vilda floran, perfekt för den perennintresserade besökaren att botanisera i.  I arkivanteckningar står att det ursprungligen var ungefär 250 kvadratmeter som planterades med sommarblommor medan det var 850 kvadratmeter perenner. De tre rundlarna i centrum, som gav upphov till namnet Jacobs pannkakor, var ursprungligen planterade med sommarblommor i de nordiska färgerna.

Sommarblommorna i rundlarna har nu bytts ut mot perenner i rött, blått och vitt. Rundlarna med sina starka och enhetliga färger utgör accenter till den omgivande lugnare svepande linjen av perenner och gräs.

Carl Eldhs parterr

Carl Eldhs parterr ligger i samma plan som Rosengården. Här finns åtta av de sammanlagt tolv skulpturerna av Carl Eldh, den skulptör som är mest välrepresenterad i parken.

Parterrpaviljongerna ritades av arkitekt George von Dardel och uppfördes i början av 1950-talet i en stil som överensstämmer med herrgårdens arkitektur och den barockinspirerade södra parken i övrigt. Den östra paviljongen används idag som toalettbyggnad medan den västra används som cafébyggnad vid vissa tillfällen under högsäsong.

Carl Eldhs parterr har en varm och nästan sydländsk atmosfär. Den öppna kalkstenslagda ytan med sina paviljonger, skulpturer och rabatter, inramningen av thujahäck och utblicken över Skulpturgården; allt detta skapar en välkomnande känsla, en plats som lämpar sig väl för social och kulturell samvaro.

Under högsommaren är Rosens Glasscafé öppet på Carl Eldhs parterr.

Christian Eriksson-parken

Christian Eriksson-parken består av två olika delar med vitt skilda karaktärer. Den ena delen ligger i bakkant av Millesplatsen, några trappsteg ner. Det rektangulära rummet har en lugn och intim karaktär med sin avskildhet. I skarp kontrast till den stillsamma atmosfären står det expressiva uttrycket i de monumentala verken Bågspännaren och Engelbrekt. De två står i varsin ände av en lång öst-västlig axel och sammanbinds med en bred kalkstensgång, kantad av långa paradrabatter.

De sju skulpturerna av Christian Eriksson är bronsavgjutningar, gjorda av konstgjutare P.G. Bergman i Stockholm, liksom de flesta andra av parkens skulpturer. P.G. Bergman var en av Påhlsons främsta rådgivare när det kom till diskussion om vilka skulpturer som skulle köpas in till parken. Det var Christian Erikssons arvingar som gav sin tillåtelse, och sitt bifall, till att dessa avgjutningar hamnade i Rottneros Park.

De monumentala verken Bågspännaren och Engelbrekt står riktade mot varandra i varsin ände av den nästan hundra meter långa axeln. Bågspännaren var den som först fick sin plats och det skedde i samband med att Blomstergården anlades. Engelbrekt, som nu känns så självklar i sin upphöjda position i den östra änden av axeln, var inte påtänkt för platsen från början. I stället var det Jaktnymf som placerades här först. Skulpturen innehåller en kraft och en rörelse som matchar Bågspännaren, men storleksmässigt och som fond mot landskapet passar Engelbrektstatyn bättre. Jaktnymf kan man nu komma nära och betrakta från alla håll där hon står på ena kortsidan i den lugnare delen av Christian Eriksson-parken.

Dianaparken

Dianaparken är ett av de parkrum som anlades allra sist, 1958, och skapades som en parallell till Rottneroshallen på andra sidan huvudaxeln. Vilande Diana, en bronsstaty av jaktgudinnan, är placerad på en gräsklädd kulle som ligger i linje med Rottneroshallen. De öppna gräsytorna omgärdas av en tät thujahäck och i bakgrunden skymtar Fryken över häckkanten. I Dianaparkens framkant växer buskrosor i rundlar i gräsmattan. De är en kvarleva från 1960-talet då olika plantskolor fick möjlighet att plantera rosor i Dianaparken. Under en period fanns här sextio rossorter planterade i rabatter, idag finns ett trettiotal vildrosor och en del gammaldags buskrosor kvar som solitärer.

Kungens Trädgård

Kungens trädgård är det mest långsträckta av alla parkens rum och upplevelsen av avstånd blir ännu större eftersom trädgården smalnar av söderut. Att använda sig av förlängda perspektiv är ett gammalt knep inom trädgårdsarkitekturen. Kungens paviljong som står som fond längst söderut var den sista byggnad som tillkom under Svante Påhlsons epok, den blev färdig endast en vecka innan hans bortgång 1959. Kungens paviljong är en lugn och skön plats, där man kan sjunka ner i en av gungstolarna i skuggan inne i paviljongen och svalka sig efter promenaden till parkens sydligaste punkt.

En byst av kung Gustav VI Adolf som kronprins, gjord av Carl Eldh, är placerad inne i paviljongen. Kungens trädgård i övrigt är tillägnat verk av en annan skulptör, nämligen Per Hasselberg.

Tidigare gick ett centralt promenadstråk rakt genom den nedsänkta trädgården men detta har rationaliserats bort, liksom rabatterna utmed sidorna. Nu består den nedsänkta trädgården av enbart gräsmatta. Helhetsintrycket av Kungens trädgård har inte förlorat på detta, snarare tvärtom, det är ett lugnt och stilla rum med tydliga linjer och perspektiv.

Herrgården

Herrgården

När herrgårdsbyggnaden skulle uppföras på nytt efter branden på lucianatten 1929 var uppdraget till arkitekten Georges von Dardel att skapa en ståndsmässig herrgårdsbyggnad som kunde iscensätta det romantiska skimmer som sagan lindat kring Rottneros. Intresset för hur den nya herrgården skulle se ut kunde närmast betraktas som en riksangelägenhet, det var många som ville ha ett ord med i laget kring hur sagans Ekeby skulle utformas. Den nya herrgården, som stod färdig 1932, blev en pampig byggnad inspirerad av nyklassicism och empire. Herrgårdens klassicistiska stil blev sedan utgångspunkten för hur den omkringliggande parken skulle utvecklas, där arkitekt Georges von Dardel också kom att ha en tongivande roll ända fram till sin död år 1951.

Spegeldammen

Den stora anläggningsfasen började inte förrän efter andra världskrigets slut 1945 men redan 1939-40 hade grusterrasserna på södra och östra sidorna om herrgården gjorts om till trädgårdsanläggningar med blomsterplanteringar, gräsmattor och plattgångar. På herrgårdens västra sida, framsidan, anlades under 1930-talet en åttkantig damm, men den ansågs inte svara mot den nya herrgårdsbyggnaden på rätt sätt. Svante Påhlson ansökte hos kommunen om att få anlägga en stor rektangulär spegeldamm framför herrgården men fick avslag på sin ansökan. Som den sanne visionär han var nöjde han sig inte med detta svar utan ansökte i stället om att få anlägga en branddamm vid herrgården, för med herrgårdsbranden i färskt minne, vem ville väl se något sådant upprepas? Denna gång gick ansökan igenom. Spegeldammen blev färdig 1947 och ger herrgårdens fasad en effektfull spegling.

Kavaljersflyglarna

Det var egentligen de båda kavaljersflyglarna som var först ut bland parkens byggnader med att få en klassicistisk stil. Kavaljersflyglarna byggdes redan 1861, på brukspatron Walls tid, men det var under en ombyggnad under 1920-talet som de fick sin nuvarande klassicerande stil, det stilideal som rått bland parkens byggnader alltsedan dess. Flyglarna låg till en början strax väster om herrgården men flyttades redan på Walls tid till sin nuvarande plats väster om huvudaxeln. Den södra flygeln var i verkligheten kontor och bostad för brukets tjänstemän, och i sagan bostad åt de tolv beryktade kavaljererna. Både den södra och norra flygeln är idag är privatbostad.

Idéträdgårdarna

En idéträdgård, även kallad tematrädgård (på engelska "show garden") är en trädgård som anläggs i syfte att inspirera, ge konkreta idéer och/eller vara ett konstnärligt uttryck. Genom att vara en mötesplats för idéer kan idéträdgårdarna också leda till nya spännande samtal och därigenom vara en del av den process som är så viktig för att vidga trädgårdsbegreppet.

En av de bakomliggande tankarna är att idéträdgårdarna i Rottneros Park, genom att vara en mötesplats för idéer, också kan fungera som katalysator för samarbeten mellan företag, trädgårdsformgivare och andra aktörer.

Med trädgård som konstform har vi chansen att säga något. Vi kan säga det med skönhet. Vi kan säga det med produkter som är närproducerade, välsmakande, näringsrika. Vi kan säga det genom att arbeta för att det vi skapar här och nu ska leda till växtkraft och bärkraft för miljön, för individen och för samhället. Idéträdgårdarna är ca 20 kvm stora.

Millesplatsen

Mitt på den cirkelformade gräsytan står statyfontänen med fyra kvinnofigurer ur Carl Milles Orfeusgruppen. Originalet som är placerat framför konserthuset på Hötorget i Stockholm består av nio figurer, både manliga och kvinnliga.

Myten om Orfeus och Eurydike berättar hur Orfeus spelar så vackert på sin lyra att han lyckas beveka dödsgudarna. De går med på att hans älskade Eurydike ska tillåtas stiga upp ur dödsriket och åter till jordelivet, på ett villkor: att han lyckas leda henne upp till de levandes värld utan att vända sig om och se på henne. När de nästan är framme blir längtan att se henne så stor att han vänder sig om – och förlorar henne till dödsriket för alltid.

När Millesplatsen anlades planterades en tät och mörk fond av bland annat 750 rhododendron innanför thujahäckarna. Kontrastverkan mellan den täta mörka fonden och den ljusa öppna gräsytan måste ha varit slående. Denna växtlighet har idag till stor del försvunnit. Målet är att återskapa denna kontrastverkan genom att anlägga ett woodland med olika skuggtåliga träd, buskar och perenner som dunkel fond åt fontänen. För att fonden ska bli så mörk som möjligt nyplanteras växter som har mörkgrönt eller rött bladverk, men också växter med ljusare bladverk och blomning, för att få variation. Växterna planteras i olika skikt så att det blir möjligt att få ett spel mellan skuggor och solstrimmor som lyckas leta sig in bland den täta grönskan.

Den stora gräsmattsrundel som omger fontänen kantas av perenna rabatter. Orfeus-temat går igen i rabatterna där varje art utgör en särskild ton i Orfeus vackra melodi. Perennerna planteras i block, en art åt gången, det vill säga en tonhöjd i taget, och bildar en rytmiskt böljande melodi runt gräsmattsrundeln. Tonerna är förstås inte konstanta utan varierar med växtsäsongen. Det viktiga är dynamiken, rörelsen, rytmen och flödet. Det är ett fåtal vitblommande perenner och ornamentala gräs som får spela melodin här och förstärka känslan av ljus, sensommarblommande arter och arter som behåller ett friskt bladverk hela säsongen.

Sinnenas oas

Välkommen till Sinnenas oas - en plats för eftertanke och reflektion

Sinnenas oas är en lite vildare och mer naturnära plats i den vackra Rottnerosparken. En plats för alla sinnen. 

Här får vi:
- se olika träd, buskar och örter
- lyssna till tystnaden, vindens sus eller fågelkvitter
- känna dofter av blommor, träd och mull
- smaka smultron, björnbär och druvor
- känna lugn och stillhet

Stillheten ger tid till eftertanke och reflektion, att fundera på vad som är viktigt i livet. Vad vi vill använda våra liv till. Vad vi tillsammans behöver göra för att värna vår jord. Vad vi i vår vardag kan ändra på för att resurserna ska räcka även till våra barn och barnbarn. 
  Omställning till ett hållbart samhälle är inte bara en fråga om mindre utsläpp och minskad förbrukning. Det är lika mycket en fråga om en inre omställning där andra värden än materiell tillväxt står i fokus. 

Nätverket Omställning Fryksdalen

Sinnenas oas ligger i det som tidigare kallades Bibelträdgården, placerad i den västligaste delen av Parksjöområdet. Bibelträdgården tillkom år 2001 på initiativ av biskop Bengt Wadensjö och efter formgivning av landskapsarkitekt Anna Tandre och designer Jan Brandt. Innanför de skyddande murarna i Bibelträdgården råder ett behagligt lugn – platsen har skapats med inspiration dels av den medeltida, inhägnade trädgården och dels av det bibliska landskapet. Färgskalan är medelhavsinspirerad med ljusa färger i crèmegult, bränd lera och tegelrött. Växterna förmedlar en känsla som kombineras av bördigt medelhavslandskap och karg öken. Många av dem har namn som anknyter till kristen tro, som Kristtorn (blå järnek) Ilex x meserveae, Jungfru Marie sänghalm (backtimjan) Thymus serpyllum och Guds nådes tistel (kardbenedikt) Cnicus benedictus. Den sistnämnda kallas på engelska Blessed Thistle, välsignad tistel, och har hyllats som universalmedel för ökat välbefinnande.

Granalamedan

I slutet av 1940-talet drogs en väg genom en granplantering strax norr om herrgården, ursprungligen planterad för att skydda herrgården från de bistra nordanvindarna. Mellan de raka granraderna lades en kalkstensgång, och så hade en granallé, eller granalameda, skapats. Alameda är det spanska ordet för allé och det var så Svante Påhlson valde att benämna den. I fonden, djupt inne i skuggan av granarna, placerades skulpturen Hösten av Eric Grate, huggen i ljus kalksten. Den mörka granen med sitt vilda uttryck blev den perfekta inramningen till den ljusa kulturvarelsen.

Anläggandet av granalamedan är ett fint exempel på hur man kan ta tillvara, lyfta fram och förstärka platsens befintliga förutsättningar. Med enkla medel omvandlades den funktionella granplanteringen till en mystisk pelarsal, det är trädgårdsformgivning när den kanske är som allra bäst.

Granplanteringen bestod ursprungligen av vanlig svensk gran, Picea abies ssp. abies. Den fälldes i början av 1980-talet och ersattes med serbisk gran, Picea omorica. Den nya allén gjordes bredare och längre.

Rosengården

Rosengården planerades, liksom övriga södra delen av parken, i barock stil, med räta linjer, symmetri och strikt kvartersindelning. Roskvarteren bestod av dramatiskt röda rabattrosor och kantades av klippt ismalörtshäck.

Rosengården fick ny utformning och nya rosor 2006. De nya rosorna blev olika sorters remonterande och doftande gammaldags buskrosor i rosa och vitt; Rosa x damascena ”Rose de Rescht”, Rosa portlandica ”Madame Boll” och Rosa centifolia muscosa ”Alfred de Dalmas”. Till rundlarna öst och väst om mittgången valdes honungsros Rosa helenae och rabattrosen Rosa polyantha ”Katharina Zeimet”. De veckor i juli när rosorna står i full blom svävar ett rosa och vitt moln över Rosengården. Förutom rosorna blommar då även paradisbuskarna Kolkwitzia amabilis vid ingången med ljust rosa blommor.

Mitt i Rosengården står Prins Gustaf, Carl Eldhs skulptur över sångarprinsen. Svante Påhlson försökte övertala Carl Eldh att byta ut blomman som Prins Gustaf håller i sin hand mot en bok. På så sätt tänkte han att statyn skulle bli mer lik Gösta Berling, prästen och poeten. Carl Eldh tyckte nog inte att detta var en särskilt bra idé. Han skrev i ett brev till Svante Påhlson daterat den 12 april 1950:

"Edert förslag att utbyta blomman som Prinsen håller i ena handen – mot en bok, kan naturligtvis tänkas – men enligt min åsikt vore det lyckligast om figuren fick behålla sin form orubbad. Det förefaller mig bli svårt att göra något ingrepp som icke rubbar den omedelbara charm som figuren nu äger – även en romantisk präst kan nog bära en blomma.

Och så fick det bli. Prins Gustaf håller en ros i sin hand, där han står i centrum av Rosengården, och det går alldeles utmärkt att tänka sig att han är en romantisk kavaljer från sagans Ekeby.

Skulpturgården

En trappa ner från Carl Eldhs parterr ligger Skulpturgården, den mellersta av de tre parterrerna i den barockinspirerade södra delen av parken. Rummet var ursprungligen uppbyggt i åtta kvarter, kantade av sammanlagt 300 kvadratmeter rosrabatter innanför häckar av ismalört, Artemisia frigida. Idag är rummet indelat i fyra gräsytor och rabatter finns numera bara längs den centrala gången. Rabatterna varieras från år till år med sommarblommor. Stora thujaklot är placerade längs gångarna. En central grusgång löper genom Skulpturgården och fortsätter i perspektivlinjen till Kungens trädgård, den sydligaste av de tre parterrerna, med Kungens paviljong som fond. Skulpturgården är omgärdad av en fyra meter hög thujahäck som utgör mörk fond åt skulpturerna längs ytterkanten.

Huvudmotivet i Skulpturgården är fontänen med fem stycken vattenkaskader.

Strandparken

Från herrgården går en promenadväg rakt österut, till badplatsen och Strandparken vid Fryken. Badplatsen är en liten långgrund vik, men det finns fler och mer avskilda badmöjligheter utmed strandkanten söderut. Längs de slingrande naturstigarna bland lövträden i Strandparken finns bänkar att slå sig ner på.

Strandparken är ett av de absolut vackraste områdena i parken, men det är inte alla som hittar hit och får uppleva dess skönhetsvärden – ett problem som uppfattades redan på Svante Påhlsons tid, av hans vän och rådgivare konsthistorikern Axel Gauffin.

Gauffin ville att besökarna skulle lockas till Strandparken för att uppleva Frykens skönhet på nära håll och föreslog därför att ett Diktens tempel skulle byggas här. Svante Påhlson, som sökte en placering för då nyligen inköpta Adorante, föll för idén. Samtidigt ville han framhäva några av de största värmländska diktarna.

Uppdraget att rita templet gick till arkitekten Robert Engströmer. Byggnaden, som troligen stod färdig 1956, smälter in i den omgivande naturen med sin avskilda placering och sitt enkla materialval. I frisen under innertaket har fyra stora värmländska diktares namn skurits in: Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Eric Gustaf Geijer och Esaias Tegnér.

I sluttningen sitter Arvid Backlunds skulptur av Selma Lagerlöf och blickar ut över Fryken. Platsen är väl vald, hon älskade Lövens långa sjö, som hon kallar den i Gösta Berlings saga. På andra sidan sjön, något längre söderut, ligger barndomshemmet Mårbacka.

Vigelandsplatsen

Platsen där Vigelands skulptur Skremt skulle stå anlades 1954, väster om Kungens trädgård i parkens sydligaste del. Genom schaktning och uppfyllning av en vall mot järnvägsspåret till Rottneros Bruk omvandlades en brant slänt till en mjuk dalgång. Svante Påhlson sökte via kontakter efter passande skulptur till platsen och först fyra år efter att platsen anlagts bestämde han sig för att köpa Vigelandskulpturen. Eftersom Gustav Vigeland (1869-1943) var Norges kanske mest kände skulptör vid den tiden var det viktigt att införskaffa ett av hans verk till Rottneros. Trots det var Svante Påhlson tveksam inför inköpet av Skremt. Påhlson var inte särskilt förtjust i granit som material i Rottneros Park, han ansåg granitskulpturer vara för tunga i den skira miljön. Flera skäl talade dock för köpet av Skremt. Skremt är Gustav Vigelands första försök med granit som skulpturalt material och således av största konsthistoriska intresse. Dessutom är skulpturen ett originalverk.

Vigelandsplatsen har en lugn och avskild placering i det sydvästra hörnet av parken. Här råder alltid skugga och det är en behagligt sval plats under heta sommardagar. Tidigare planterades sommarblommor i norska flaggans färger kring Vigelandskulpturen. Nu har i stället skuggtåliga perenner planterats kring statyn och på båda sidor om trappan ner mot den forna Fågelparken, som numera är omgjord till Nils Holgerssons äventyrspark.

Örtagården

Örtagården ligger strax innanför entrén till parken och tillkom år 1972 i samarbete med Bosjökloster i Skåne, vars örtagård grundlades redan på 1500-talet av en benediktinerorden. Bland växterna finns dels sådana som har medicinska egenskaper, dels sådana som används främst som kryddor. De flesta är fleråriga, men vi odlar också ettåriga kryddväxter, lite olika varje år. Numera finns dessutom intressanta och dekorativa grönsaker och ätbara blommor i örtagården. Om en örtagård är till för att främja människors hälsa har de alla en given plats där, inte minst med tanke på att parkens café ligger precis bredvid. Kryddväxter, näringsrika blad och dekorativa blommor bärs in i köket.

Närheten till köket är viktig för att örterna lätt ska kunna ges ytterligare en mening i förädlad form, men den omedelbara närheten till växterna är också viktig för sinnesupplevelsen. I en örtagård ska det vara möjligt att uppleva med både smak, lukt, känsel och synintryck. Med de upphöjda bäddarna är det lätt att komma nära de olika växterna, ta i dem, smaka dem, lukta på dem. För att det ska bli ännu lättare att uppleva och njuta av växterna skulle örtagården och caféets uteservering kunna växa in i varandra och bilda en sinnlig enhet. Med doftande örter och blommor som sällskap till kaffet ges helt andra förutsättningar för en behaglig vilopaus, som i sin tur ger energi till fortsatta trädgårdsupplevelser.

Instagram

Facebook