Parkens uppbyggnad

Svante Påhlson hade många visioner om Rottneros herrgård och park, visioner som utvecklades och genomlevde olika faser allt eftersom Påhlsons intresse för park och skulptur växte. Den första fasen handlade om att skapa en ståndsmässig inramning till den nya herrgårdsbyggnad som uppfördes efter branden 1929. Ständigt närvarande var samtidigt tanken att skapa ett romantiskt skimmer över sagans Ekeby. Påhlson ville möta förväntningarna hos de många turister som kom till Rottneros för att se kavaljerernas miljö. Det Selma Lagerlöf berättade om i sagan fick sin tolkning genom Svante Påhlson och hans rådgivare, däribland arkitekt Georges von Dardel. Det romantiska skimret förkroppsligades dels som formell stilpark med influenser från barocken, dels som landskapspark med den trolska naturen som ideal. I Rottneros Park sammanförs dessa båda ideal i olika delar av parken, med den gemensamma nämnaren – skulpturkonsten.

Svante Påhlsons intresse för skulptur var stort och utvecklades än mer med tiden. Allt eftersom skulpturintresset och samlingen växte fick Påhlsons vision en allt tydligare pedagogisk karaktär: att ge de kända samtida nordiska bildhuggarna möjlighet att visa sina verk i en miljö som var särskilt utarbetad för dem. Han hade också som ambition att stötta skulptörerna och konsten, därför valde han till stor del verk av då levande skulptörer. Med den pedagogiska tanken följde idén att också sätta in dessa skulpturer i ett kulturhistoriskt sammanhang – han började köpa in representativa verk från tidigare epoker i konsthistorien. Den ambitionen, tillsammans med ambitionen att skapa en miljö som var särskilt utformad för varje skulpturverk, gjorde Rottneros skulpturpark till något alldeles unikt.

Några av de personer som var betydelsefulla för utformningen och det slutliga resultatet var, förutom Svante Påhlson själv, arkitekt Georges von Dardel, som var den mest tongivande i det initiala skedet, trädgårdsarkitekt Edvard Jacobson samt trädgårdsmästare Bertil Johansson. Parken byggdes inte upp efter någon generalplan, i stället utvecklades den allt eftersom nya idéer, skulpturer och skulptörer dök upp på arenan. Men det fanns en viktig grundstruktur som allt byggdes kring: två nord-sydliga axlar. De nord-sydliga axlarna korsas av en öst-västlig axel som skär genom herrgårdsbyggnaden. Axelverkan är en viktig komponent i den klassicistiska parkstilen, och det var i den andan parken fick sin grundstruktur, för att stilmässigt överensstämma med den nya herrgårdsbyggnad som stod färdig 1932.

Svante Påhlson var också noga med att bjuda in det omgivande naturlandskapet i parkupplevelsen, för att skapa en samverkan mellan arkitektur, park, skulptur och natur. Vyer och siktlinjer utöver sjön Fryken och de mörka skogssluttningarna skulle vara en del av helhetsupplevelsen. Parkrummen, å andra sidan, skulle vara omgärdade med strikta häckar och fyllda av rik vegetation. Den här kontrasten mellan formell stilpark med räta linjer kontra öppna vyer över böljande landskap ger en spännande parkbild.